Stor sorg i familjen

döds trött as hel......vad fan ska man göra

runt 07:30 i morse ringde pappa mig....rösten fylld av gråt...farmors kamp var över.

jag ville börja gråta när vi avslutade samtallet......men det kan låta väldigt kalt men jag hade inte tid att sörja. höll på att börja gråta. fick börja tänka på anant. så hela dan var typ zombie mode läge...en jobbig dag.

på väg hem ringde pappa igen. han skulle komma hem till mig. det tog en timme ungefär. 

när han väl kom satt vi och pratade och grät tillsamans.

det är hjärt skärande att se pappa gråta så.   att se en man som man så mycket ser upp till, någon som är så självsäker bryta ihop. men han har all rätt i världen att var ledsen.

efter ett tag åkte han.jag var tvungen att skingra mina tankar lite. så jag begav mig ut för att springa en vända.

väl hemam igen beslöt jag mig för at tbege mig till "Stillhetens kapell" på gammla kyrkogården. fins en minnes lund där. 

på vägen dit mötte jag några som jag trodde att jag aldrig skulle möta igen...Remi och Jossan som jag jobbade med i Kobdalis.......dom hade flytta til luppsala för jossan skulle börja plugga här. dessa fick mig en påminare om tiden i kobdalis... och när NN kom och hälsade på :(

kyrkogården är stor. den var inte glorifierad med tusentals ljus som den brukar vara under allahelgona afton. nu låg den alldeles mörk och klent upplyst

inne på minneslunden fans det en vägg med en massa stentavlor på. blev lite nyfiken och tände min tändare. det iskriptioner av namn och årtal på personer som döt. och det först namnet jag ser på tavlan är "Fanny"

det blev för mycket för mig helt enkelt. brast ut i gråt. för många tankar rusade igenom mitt huvud. gammla minne av både farmor och fanny...allt kom bar på en gång.

 detta blev min sista hällsning till farmor...jag gråter medans jag skriver detta.. farmors ljus hade sälskap av ett annat. så hon var inte helt ensammen. nu lider hon inte längre i alla fall. hennes kamp mot hjärtat, lungorna, njurarna och diabetes är över nu. hon fick behålal förståndet. innan papap ringde smsade jag med mamma och funderad på om jag skulle åka och hällsa på på sjukhuset. men jag han inte.

hon hade en fot som höll på att gå åt skogen. det var snack om att den skulle amputeras.....men hon fick behålla den...hon fick den med sig. det käns skönt....

jag är så jävla trött nu